På spisen står en mustig tomatsås och puttrar. Lite ricottagnocchi kompletterar och till det en fetaostfylld lammfärslimpa. Äntligen ska min kära 1999 Castello di Brolio korkas upp. man blir smått nostalgisk när man haft ett vin i 10 år. Gott om fällning i flaskan.
Första sniffen är ganska sluten...va fan. I smaken mogen varm frukt med tydliga syror. Jag låter det vila en stund i karaffen.
En mogen röd färg. Nu doftar det som en höstmorgon i skogen. Var är toskanakaraktären? En oro sprider sig i huvudet och man undrar en stund om vinet är ok...vinets smaker har smält ner till en varm kompott med svampnyanser och eken som brukar vara tydlig i denna årgång märker man inte mycket av. Syrorna har även tonats ned och är helt integrerade.
Vinet har i kväll förtvivlat svårt att övertyga oss och verkar helt ur slag. Som en Björn Borg som man ville skulle lyckas i sin comeback men man insåg snart att karriären är förbi. Förbannat synd att inte få testa detta när det var på topp...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar